jag kallar mig Sandra

jag har en vän. han heter andré. han ska på oasis-konserten imorn.. det ska inte jag.
förstår ni vilken sinnesstämning jag är i nu? SKIT!!!

vad ni än gör, gå inte in på andrés blogg.. www.jagkoerfranskt.blogspot.com .. gå inte in där. för min skull

haha andré, du är SÅ inte min favoritperson just nu!



i should be there i should be there i should be there..

de kallar sig The Honorary Title

Som ni kanske har märkt här så är jag en sucker för indiemusik. Jag kan inte låta bli.
Jag är en indijunkie. Detta stoppar dock inte mig att lyssna på annan musik. Nej sån är inte jag.
Hursomhelst ; The Honorary Title - precis min smak!

De är ett indierockband från New York. Mitt öra hör lite Kooks-stil, lite Thrills i vissa låtar, lite Oasis, ja lite blandat av smått (stort) och gott! Sen kan ju jag vara skadad eftersom att just de tre banden spelats vääldigt regelbundet i mina högtalare sen jag vet inte när. Jag hittar säkert influenser från de banden i all musik. Nästan. Tror inte jag hör så mycket Oasis i Pussycat Dolls, men å andra sidan kan jag inte dra mig till minnes att PCD spelats i mitt rum någon gång. (Däremot gillar jag att dansa till dem, det förnekar jag inte!)

Idag håller jag mig verkligen inte till ämnet så lägger upp låten nu istället så ni får njuta.
(Älskar att de nästan alltid håller låten på en rätt låg nivå och sen efter första refrängen tar sångaren, Jarrod Gorbel, i ordentligt och låter helt försörd och desperat så hans röst nästan spricker. Vackert. Dramatiskt. Musik)

Bandet heter The Honorary Title och låten Revealing Too Much

Lägg märke till den vackra raden; Don't alow your voice to fade.
Fint.


han kallar sig Håkan Hellström

Håkan Hellström är en av mina absoluta favoriter. Av många anledningar.
Men tänker faktiskt gå utanför min musikbloggram här och bara kommentera att han vann utmärkelsen Årets Bäst Klädda ManElle-galan! Himla härligt det där. Trots att han hade samma lila sammetskavaj med matchande lila sjal flera kvällar i rad i höstas, samt på en direktsändning i TV med Malou Von nånting, så är det himla härligt.
Bara för att det är han. 

Gick också snabbt in på P3s hemsida för att se om de lagt upp vinnarna från deras Guld-gala tidigare ikväll, vilket de hade! Gissa vem som vann både Årets Artist och Guldmicken? Han börjar på H och slutar på åkan Hellström. Grymt

(himla stilig är han, den där håkan)


de kallar sig Hello Saferide & Firefox AK - Jag kallar mig Sandra

(DUBBELINLÄGG)

Här har vi en duett som klingar väldigt vackert i mina öron.
Väldigt fint samspel, gullig text och jag älskar tempot i låten. Rytmen känns helrätt.

Artisterna heter Hello Saferide & Firefox AK och låten Long Lost Penpal




Nu är det ju så att jag och några till ska anordna en lunchkonsert i min skola, och jag och Amanda (en av Sveriges vackraste tjejer som lyckligtvist också har en väldigt fin röst!) ska sjunga den här låten. Hon kom med förslaget - jag nappade direkt. Jag ska försöka styra upp så konserten blir i mars, då har jag och Amanda tid på oss också att göra något litet eget av låten, för det är så jag gillar det. När man gör den till sin egen. Kanske den bara ska kompas av ett piano? Om jag tänker spela? Nej för sjutton, det vågar jag inte. Inte förrän jag tagit ordentliga pianolektioner.

Hursomhelst så är jag sjukt taggad på lunchkonsert, en duett med Amanda (om inte fler, kanske det blir en Håkan-låt också..) och sen är jag sugen på att sjunga Anna Ternheim-versionen av Shoreline. Vi får se vi får se..

Första sånglektionen för den här terminen för min del är nu på onsdag, men eftersom jag är sjuk och mina förkylningar direkt sätter sig på mina stämband och förvärrar mina knutor på stämbanden kommer det inte gå så bra. Jag har en sån där raspig whiskyröst just nu och en härlig hosta så jag ligger under strängt sjungförbud. Borde egentligen inte prata så mycket heller, men det går inte att göra så mycket åt.. Ha ha. Men kommer iallafall åka dit och socialisera mig lite, kolla upp vad som gäller för våren med våra föreställningar osv. Kul!

Hoppas ni förlåter min taskiga svenska i dagens inlägg, men idag är jag för trött för att fungera grammatiskt korrekt. Det blev som det blev helt enkelt - vi kan kalla det konstnärligt

de kallar sig The Ting Tings

The Ting Tings
Brittisk indiepop
Två medlemmar - Katie White & Jules de Martino
Skönt sound

Bandet heter The Ting Tings och låten Shut up and let me go

(har lite tekniska problem idag så gå själva in på youtube och sök sålänge! kolla även på deras livegig, jag gillare)

jag kallar mig Sandra

Jag har ett litet problem förstår ni, ja ni. För ni är faktiskt ett par läsare som ökar per dag.
Det känns trist att skriva och skriva och inte få någon feedback, så börja kommentera!
Håll med mig, säg emot mig, starta en diskussion om ifall Anna Ternheim borde vunnit sina grammisar eller inte (helt klockrent att hon gjorde, såklart!) eller vad ni vill. Ge tips om artister jag borde lyssna på och ta upp här, klaga på att jag tjatar om vissa artister för mycket; ni fattar grejen va? - Ge mig feedback!

Tack så mycket för det :) Funderar förresten på att gnugga mina geniknölar, sätta mig vid pianot och skriva en ny låt. Om jag vågar, kanske den tillslut hamnar här? Om jag kan sätta mig själv på en sida som delas med så fantastiska band och artister, jag kanske bara bleknar? Ja det är något framtiden får berätta, tänkte iallafall sätta mig vid pianot nu och se vad som kommer fram. Jag måste alltid sätta min mobil på inspelning när jag sätter mig vid pianot. Varför? Jo för jag kommer alltid på bra melodier och spelar dom tre gånger, sen glömmer jag hur de gick. Jag kan komma på på ett ungefär, men aldrig exakt lika bra. Så nu spelar jag alltid in. Det var en av anledningarna till varför jag grät som jag gjorde när min förra mobil blev stulen, fattar ni hur mycket av mitt musikala material den människan har just nu? Tänk om någon sitter och lyssnar och skrattar, eller bara raderar det som jag har skapat! Nej usch.. tycker inte om att tänka på det där igen. Det var inte meningen att de melodierna skulle höras av fler helt enkelt. Ödet.

Nej vilket långt inlägg det blev om mig nu, back to the piano!


de kallar sig Mando Diao

Jag har fått Mando Diao-knäpp. Jag sitter här en tisdagskväll och kan nästan inte koncentrera mig på mitt skolarbete för att jag förförs av deras musik! Deras melodier är så, ja de är förföriska verkligen. Jag älskar dem. Fortfarande inget långt inlägg, det kommer snart, måste lägga in den här låten också och sprida vidare kärleken. Åh lyssna bara.

Bandet heter fortfarande Mando Diao och låten You can't steal my love


de kallar sig Mando Diao

De är ett svenskt rockband som är stora både hemma i Sverige och i bl.a Japan. De har en massa historia och ett gäng medlemmar, men idag tack vare en hel del plugg som tar upp min tid, hinner jag inte skriva om allt det. Det får bli nästa gång då jag tänkte skriva om (och kanske recensera) deras singel från nya plattan "Give me fire", den singeln heter "Dance with somebody", men mer om den en annan gång.

Låten jag tänkte ha med här idag är det något speciellt med. Det är melodin i refrängen som får mig att få den där känslan. Det liksom pirrar i magen och jag känner mig nästan förälskad. Det är märkligt, hur en melodi kan få en att känna så. Eller är det bara jag?

Lyssna. Titta. Njut. Bli förälskade!

Bandet heter Mando Diao och låten God Knows


de kallar sig A Camp

Nina Persson, tidigare sångerska i The Cardigans, har nu som soloprojekt med bl.a sin man Nathan Larson bandet A Camp. Hennes röst är hes och härlig, och jag gillar henne starkt! Däremot tycker jag inte alla Camp-låtar är så bra, faktum är att när jag lyssnat runt och tjuvlyssnat på deras nyaste album är det här den enda låten jag verkligen fastnade för. Men däremot känner jag mig själv, om jag lyssnar på låtarna fler gånger kan det mycket väl hända att jag faller för fler, det är så det brukar bli för mig. Men just nu är jag bara förälskad i den här (som jag första gången hörde i programmet; "vi kallar oss artister" på svt1 - kan programmet ha varit till inspiration till min blogg kanske? mycket möjligt..)

Jag rekommenderar det programmet starkt, det är väldigt bra och utan en massa meningslöst skvaller, man får se artisterna ur en väldigt bra synvinkel och får en insyn i deras liv och hur de inspirerats och liknande. Hade jag varit artist hade jag gärna ställt upp i det programmet! Se alla avsnitt på www.svt.se/dekallarossartister.
(Spana in Nina Persson stilrena klädstil!)

Enjoy!

Bandet heter A Camp och låten Stronger Than Jesus


RSS 2.0